Logga in

Chapters

 

Klockan är tolv på dagen, det är onsdag den 29 mars 2006. En polisbil stannar utanför Motorcentralen på Haga i Umeå. Den person som polisen kommit för att gripa finns på gården utanför, han är på väg på sin lunchrast.

Bara en knapp timme tidigare har poliskommissarie Göran Markström vid Umeåpolisen fått besked om ett DNA-prov. Vid halv tolv kommer sedan faxet från SKL, Statens kriminaltekniska laboratorium. Faxet bekräftar meddelandet han fått på telefon för en stund sedan: DNA-provet från den misstänkte matchar prover från tre våldtäkter och överfall i Umeå.

Den man som en hel stad, ett helt land, hittills kallat för Hagamannen, har fått skarpare konturer, ett namn. När Hagamannen grips visar det sig att han är Niklas Lindgren. Han är 33 år när han grips, tvåbarnspappa från byn Nyland, bilplåtslagare som jobbar på Haga. Han beskrivs som en vanlig kille, duktig på jobbet om än lite tillbakadragen, omtyckt av grannar och kompisar.

Under utredningen ska helt andra sidor komma fram, en bild av en dubbelnatur som blir våldsam när han dricker, som våldtar och slår, och det är bara tillfälligheter som gör att han inte har mördat någon av sina offer.

Hagamannen_BW2.jpg
Den man som en hel stad, ett helt land, hittills kallat för Hagamannen, har fått skarpare konturer, ett namn - Niklas Lindgren. FOTO: BJÖRN WANHATALO

 

 

Klockan 14.25 är vk.se först i hela Sverige med att berätta nyheten om Hagamannens gripande. Sajten brakar ihop av trycket: alla vill veta, få höra talas om det som har hänt. I det här skedet publicerar VK inte Hagamannens namn, av hänsyn främst tills hans sambo och barn, namnet publiceras knappt en månad senare när erkännandet kommer. Kvällstidningarna publicerar dock hans namn redan i anslutning till gripandet.

Det första jag gör när beskedet kommer är att ringa min syster: ”Nu har de har tagit honom.” Nu efteråt säger hon:
”Folk säger att de kommer ihåg exakt var de var, och vad de gjorde när de fick veta att Palme var mördad. Det här var likadant, jag kommer alltid att minnas vad jag gjorde när jag fick höra att Hagamannen greps.” Många andra kvinnor uttrycker sig på ett liknande sätt. Känslan av lättnad är påtaglig. Umeå andas ut. Äntligen kan vi röra oss fritt, vi behöver inte fundera över vår egen säkerhet när vi rör oss ute.

I VK dagen efter gripandet kommenterar mängder av Umeåbor vad de betyder för dem att Hagamannen har gripits. Och det är verkligen fråga om en kollektiv utandning, både bland kvinnor och män.

Alla ledande Umeåpolitiker är också intervjuade. De är samstämmiga på ett sätt som de sällan är, talar om en befrielse för Umeå. Britt-Marie Lövgren, som var kommunalråd för Folkpartiet, uttryckte sig så här:

Jag känner en oerhörd lättnad som Umeåbo, kvinna och förälder. Nu kan vi i Umeå återgå till en normal vardag där vi inte behöver välja bort saker av rädsla för Hagamannen. Britt-Marie Lövgren

 

 

 

Under nästan åtta år har våldtäkterna, överfallen och mordförsöken som kopplats ihop med Hagamannen satt skräck i Umeå. Varje kvinna och flicka har fått förhålla sig till att en brutal våldtäktsman går lös i Umeå, alla har vi varit tvungna att fundera över vår egen och våra närståendes säkerhet.

Rädslan i Umeå blir ännu större efter det brutala överfallet vid universitetet den 19 mars 2000. Där våldtar Hagamannen en ung kvinna, tar stryptag på henne och lämnar henne liggande i minus åtta grader. Det är bara en tillfällighet som gör att en väktare tar en extra koll på vad han tror är en säck som ligger slängd intill växthuset vid universitetet. Det är en människa, en tjej i fosterställning som skakar av köld. Hon är inte klädd, hennes tröja är dragen upp mot halsen.

Själv får jag under den här tiden ett överfallslarm i present av en vän. Det är en liten grå sak med lila knapp, och har en sprint kopplad till en snodd att ha runt handleden så att larmet alltid är till hands. Larmet har jag med mig, även mitt på blanka dagen. Under slutet av 90-talet lever jag ensam, och hemma på köksbordet lämnar jag alltid en lapp där jag beskriver vilken väg jag ska springa på min löprunda. Så att folk ska veta var de ska söka, om jag inte kommer hem igen.

Enlarge

larm
Att ständigt bära på ett överfallslarm blev för många kvinnor helt naturligt. Efter våldtäkten på Teg i december 2005 tar larmen slut i hela stan. FOTO: VK:S ARKIV

 

 

Larmen är något som vi pratar ofta om, kvinnorna i min omgivning. Vilka som är bäst, vilka som är sämre, hur länge batterierna räcker. Larmen är storsäljare i Umeå. Efter våldtäkten på Teg i december 2005 tar larmen slut i hela stan. På några få dagar säljer Teknikmagasinet en årsförbrukning av överfallslarm, Clas Ohlson femdubblar sin försäljning under de tre dagarna närmast efter våldtäkten. Clas Ohlson lovar att femdubbla sin order av larm så att alla som vill köpa ett ska kunna göra det.

Vi lär oss att nyckelknippor kan vara bra vapen. Knippan i handen, och en nyckel mellan varje finger. Man ska sikta mot ögonen, säger de, för att oskadliggöra en angripare. Vissa kvinnor skaffar pepparsprej, andra har ett vanligt pepparkar med malen peppar. En liten flaska hårsprej i handväskan är en variant. Också sprejen ska man sikta mot ögonen, alla som har handskats med hårspej har en aning om hur obehagligt det är att få i ögonen. Korken ska inte vara på, den kan vara svår att få av snabbt om man blir angripen.

I VK-artiklar svarar poliser på frågor om vilken grad av våld en kvinna får använda i självförsvar. Vi får veta att det inte är lagligt att ta med sig isdubbar i handväskan till krogen. Kvinnliga studenter fick eskort på campus. Till landstingets stora och öde personalparkeringar följs de kvinnliga anställda till sina bilar när de går av sina skift på natten eller tidiga morgonen.

Enlarge

Eva-Arvidsson
Eva Arvidsson då gruppledare för Vänsterpartiet i Umeå talarom den här tiden som en tid när rädslan var utbredd, man skaffade sig förhållningssätt för att inte utsätta sig för fara och vi lärde oss att begränsa oss. FOTO: VK:S ARKIV

 

 

 

I Umeå införde politikerna feministiskt självförsvar på schemat i högstadiet och gymnasiet, där tjejer erbjöds en sådan kurs under elevens val. Eva Arvidsson, som då var gruppledare för Vänsterpartiet i Umeå, skrev en motion om det 2003. I fullmäktige blev debatten het.
– Många missuppfattade det hela, det handlade inte om att lära tjejer kampsport. Feministiskt självförsvar går ut på att vara trygg i sin egen kropp, säga ett klart och tydligt nej, att avvärja ett överfall, säger Eva Arvidsson.

Eva Arvidsson talar också om den här tiden som en tid när rädslan var utbredd, man skaffade sig förhållningssätt för att inte utsätta sig för fara och vi lärde oss att begränsa oss. Samtidigt fanns det en acceptans för den som sa att hon inte kände sig trygg.

– Situationen satte fokus på rädslan i det offentliga rummet i Umeå, och vi kunde lyfta den. Samhället slöt upp kring trygghetsfrågor. Det handlade bland annat om varför cykelvägar gick mitt i skogen, med lampor riktade mot den så att mörkret var kompakt intill cykelvägen. Den som rörde sig på cykelvägen var fullt synlig, säger Eva Arvidsson.

 

Frågan om att trygghetssäkra offentliga platser hamnade på den politiska dagordningen. Parkeringshuset Nanna, med sina öppna spiraltrappor med trappsteg man ser igenom och väggar av glas är ett exempel, som till och med utländska studiebesök kom för att titta på.
– På tekniska kontoret i Umeå fick man en helt annan diskussion om säkerhet. Det handlade om att röja för bättre sikt och ljussätta för bättre säkerhet, säger Eva Arvidsson.

Ibland hugger skräcken tag i mig på allvar. Som bakom Volvo Lastvagnar en regnig och grå hösteftermiddag, när en motorcyklist antagligen försöker skrämma mig genom att köra förbi mig sakta flera gånger, ansiktet skymt bakom ett mörkt visir. Eller den lördagsnatt när en man går bakom mig på Kyrkbron, jag hör hans steg. Sedan går han in i min port medan jag är på väg uppför trapporna. Det är en av grannarna som låser upp sin egen dörr och går in. Under tiden har mitt hjärta nästan stannat, jag står och andas hårt lutad mot min ytterdörr. Det hela är som en scen ur en film.

 

“Herregud, han ser ju ut som vilken snubbe som helst”, blir reaktionen när fantombilden släpps.

Enlarge

hagamannen
Polisens fantombild av Hagamannen.

 

 

 

Rädslan och skräcken begränsar kvinnor och tjejer. Vi törs inte gå ute ensamma på kvällarna. Vi funderar noga över hur vi ska ta oss hem från uteställena Skytten eller Mucky Duck. På hemvägen pratar jag ofta i mobilen hela vägen, för att ha sällskap i luren även om jag är ensam. En vän som bor på Haga får hårda restriktioner av oss andra: på hemvägen ska hon cykla fort och sedan ringa direkt när hon kommer innanför dörren.
Signalementet och sedan fantombilden, som blir offentlig 2002, är något vi lever med. “Herregud, han ser ju ut som vilken snubbe som helst”, säger mina vänner och vi kommer på säkert fem killar på rak arm som påminner om honom. Vi kollar in kortväxta killar med små fötter, och funderar över män som brukar ha westernboots med spetsig tå och stukad klack. Detta sedan polisen 2000 släppt en bild på ett par sådana boots, som han hade på sig vid våldtäkten det året. Dessa boots hittades sedan i en skolåda i källaren hemma hos Niklas Lindgren i Nyland.

Enlarge

Hagamannen-9_f0eed6k11265a1
Kvinnor i Umeå funderade kring män med boots, efter att polisen släppt bilder. De här hittades sedan hemma hos Niklas Lindgren.

 

 

 

 

Män berättar om hur de tycker att det är sorgligt att de blir misstänkliggjorda, att kvinnor är rädda. En del killar är extra noga med att hälsa, tar försiktigt och vänligt kontakt om man möts ute sent. Andra byter sida på gatan om en ensam kvinna kommer gående, för att hon inte ska behöva bli rädd.

Flera av taxibolagen inför tjejtaxa, där kvinnor får rabatt på taxifärden. Taxiförarna lämnar inte bara en kvinna utanför hennes adress, utan väntar i bilen tills de ser att hon har kommit innanför dörren hemma.
Roger Sjöberg, företagare i Umeå, får år 2000 idén till att starta en grupp där män skjutsar hem kvinnor när krogarna stänger. Hans dotter är då i övre tonåren, och hon säger en dag vid lunchbordet: ”Hagamannen har berövat mig min frihet”.

– Hon, liksom många andra tjejer och kvinnor kände en hemsk rädsla. Och jag tänkte att jag inte kan acceptera det, jag måste göra något, säger Roger Sjöberg. Han fick med sig sina vänner, flera av dem var också Umeåföretagare, och under i princip ett år var de ett gäng killar och män som under helgnätterna följde kvinnor hem. De engagerade sig ideellt, bekostade bensinen själva.
– Vi fick stor uppmärksamhet, blev mycket omskrivna. Och gensvaret var enormt från kvinnor och tjejer som uppskattade det vi gjorde, minns Roger.
Roger Sjöberg och hans vänner hade ett blinkljus framme i bilen, och kvinnor i Umeå visste vilka de var. De åkte alltid två män tillsammans, och var noga med att legitimera sig för de kvinnor de mötte.

Linda Sandberg, forskare vid Umeå center för genusstudier, skrev en avhandling om rädslan för att bli utsatt för våld i det offentliga rummet. Hon intervjuade både kvinnor och män om hur det kändes att vistas i stadens offentliga rum under de åtta år som överfallen inträffade. Alla talade om att hotet från Hagamannen blev en angelägenhet för hela staden, och rädslan för våld en del av allas vardag. Och det var påtagligt att männen var arga på honom.

Enlarge

Linda-Sandberg
Linda Sandberg, forskare vid Umeå center för genusstudier, skrev en avhandling om rädslan för att bli utsatt för våld i det offentliga rummet.

 

 

– Det förvånade mig mest. Många män upplevde att de uppfattades som ett hot, och hur de fick anstränga sig för att tydligt visa att de var ofarliga. De kände sig utpekade som potentiella förövare, något som gjorde dem både arga och frustrerade, men också gav dem möjlighet att aktivt ta avstånd från gärningsmannen, säger Linda Sandberg.

Många kvinnor upplevde att de förväntades vara rädda, och det kollektiva engagemang som växte fram för kvinnors säkerhet under årens lopp var inte enbart positivt, utan förstärkte också uppfattningen om kvinnors sårbarhet. Linda Sandberg vill, precis som Eva Arvidsson, påminna om att kvinnors rädsla faktiskt ledde till en förändring av stadsbilden i Umeå. Hagamannens överfall utmanade bilden av Umeå som en öppen och trygg stad. Bilden av Umeå de här åren är inte bara en beskrivning av en stad i rädsla och skräck.

Jämställdhetsutskottet i Umeå skickade 2002 ett brev till alla vuxna män i Umeå, där de tog initiativ till en debatt om mäns våld mot kvinnor. Den nationella konferensen Orädd arrangerades i Umeå 2004, en branschkonferens om stadsplanering och byggande med säkerhet i fokus. I demonstrationer och manifestationer tågade människor i protest mot våldet mot kvinnor.

– Det fanns ett kollektivt engagemang, nätverk bildades. Umeå arbetade för att förändra staden, just med tanke på att skapa en trygg stad, säger Linda Sandberg.

 

Han myntade begreppet Hagamannen. Så här gick det till när nattchefen Ulf Meyer satte rubrikordet för förövaren.

 

 

 

Tage Alalehto, kriminolog vid Umeå universitet, minns också Umeå som en stad där en känsla av osäkerhet fanns under den tid när Hagamannen begick sina brott.
– Det var påtagligt. Jag var också orolig för min sambo när hon rörde sig ute, säger han.
Tage Alalehto säger att samma fenomen, känslan av rädsla och en vilja att öka säkerheten, dyker upp på andra orter där grova överfall sker. Men i de riktigt stora städerna drunknar inte sällan den typen av information bland annat som händer i samhället.

Det ska dröja nästan en månad efter gripandet innan Niklas Lindgren erkänner sex av de nio överfall som han misstänks för. I förhöret den 22 april 2006, som hans försvarsadvokat Leif Silbersky har begärt, säger Niklas Lindgren:
– Efter den här sista gången så vart man ju som rädd för sig själv nästan, funderar ju hur jag kan göra något så fruktansvärt.
Han pratar om våldtäkten på Teg, den 10 december 2005. Efter en blöt fest med arbetskamraterna har han varit på O´Learys, och druckit ännu mer där.

När han sedan går över Tegsbron på natten stöter han ihop med en kvinna. Hon blir hans sista offer innan han grips, på det mest brutala sätt angriper han henne. Hon våldtas och han biter av hennes öra. Efteråt försöker han släpa henne nedåt mot älven, och hon är övertygad om att han ska försöka göra sig av med henne genom att slänga henne i älven.

Polisen beslagtar Niklas Lindgrens bil, en blå VW Passat. Det sker dagen efter gripandet. Det är den bil som Hagamannens sambo kör på natten efter våldtäkten på Teg. Hennes man är då på väg gående hemåt och hon plockar upp honom i höjd med Röbäcksmyran. Hans kläder är blodfläckiga, och när sambon frågar om det säger han att han har blött näsblod. När han kommer hem slänger Niklas Lindgren sina blodfläckiga kläder i tvättmaskinen, drar igång den och ställer sig sedan och steker en hamburgare innan han går och lägger sig. Sambon sover redan.

I förhör efteråt, när polisen går igenom detaljerna från våldtäkten på Teg, säger han att det hela känns overkligt.
– Jag vet inte vad det är för spärrar som har släppt, säger Niklas Lindgren i förhöret.

 

 

 

Offret berättar Kapitel 2

 

Livet blir aldrig som förut. Det är så mycket som förändrats. Det säger en av de kvinnor som var Hagamannen Niklas Lindgrens brottsoffer. Hon förlåter honom absolut inte. Även om Lindgren nu i sommar har avtjänat sitt straff så har han begränsat hennes liv på många sätt. Och hon tror att Niklas Lindgren kommer att fortsätta våldta kvinnor.

Några kvällar innan Lucia 2005 förändrades kvinnans liv dramatiskt. Hon var på väg hem efter att ha varit ute och haft en trevlig kväll när hon, bara några hundra meter från sin bostad, blev överfallen av Niklas Lindgren.
Överfallet skedde vid Tegsbrons södra fäste. Det var våldsamt och Niklas Lindgren dömdes senare för både mordförsök och grov våldtäkt.
Skadorna, såväl fysiska som psykiska, kommer kvinnan som vi kan kalla för Elisabet, förmodligen att få leva med resten av sitt liv. Hon berättar att det har tagit lång tid för henne att komma tillbaka och att hon har svårt att känna sig fri.
– Man känner en mycket stor begränsning av livsutrymmet. Det är det som jag tror är svårast för utomstående att förstå.

Elisabet medverkar i intervjun för att beskriva vilka konsekvenser ett trauma som detta innebär men också för att visa att det faktiskt går att komma tillbaka till både ett liv och arbete även om det är en lång process. Bara för att Niklas Lindgren nu avtjänat sitt fängelsestraff är hennes process inte över.

Det är ett stort ärr i själen, och på kroppen, som man bär med sig livet ut på ett eller annat sätt. Elisabet

 

– Det är ett stort ärr i själen, och på kroppen, som man bär med sig livet ut på ett eller annat sätt, säger hon.
– Det var oerhört svårt och jobbigt första tiden efter överfallet. Jag var tvungen att åka bort från Umeå. Jag klarade inte av alla blickar som jag tyckte mig få. Jag var så skör och klarade nästan ingenting på egen hand.

Elisabet behövde någon som stöttade henne och som följde med henne på promenader, till affären och till läkaren.
– Jag kunde inte ens läsa tidningen eller köra bil. Som tur var hade jag goda vänner som ställde upp då de som bäst behövdes. De var guld värda och jag är så oerhört tacksam för att de finns.

Efter övergreppet gick Elisabet också i psykoterapi i över ett år.
Att utsättas för brott som Elisabet och de andra av Niklas Lindgrens brottsoffer är traumatiskt. För dem är det dessutom sannolikt extra svårt eftersom det handlar om en brottslighet som har tagit en plats i kriminalhistorien och som lever kvar i folks minne.

Elisabet säger att hon alltid är på sin vakt och har svårt att slappna av bland dem som hon inte känner väl.
– Jag har svårt att klara motgångar, då kan det jag har byggt upp under lång tid rasa.

Flera av Niklas Lindgrens brottsoffer har exempelvis haft svårt att komma tillbaka till arbetslivet. Elisabet har gjort det men det tog några år. Från början arbetade hon i liten skala och hon säger att hennes arbetsgivare har varit förstående och gett henne ett gott stöd.

offret.jpg
Jag känner misstänksamhet och har ögonen på skaft, säger Elisabet. FOTO: HANNA ERIKSSON

 

 

Elisabet är mycket stresskänslig, är orolig och har svårt att sova. Hur hon reagerar är svårt att beskriva och förstå för dem som inte varit med om det. Elisabet undviker också fester och sociala sammanhang så långt det är möjligt. Hon går aldrig ut ensam en kväll, speciellt inte om det är mörkt.
– Jag känner misstänksamhet och har ögonen på skaft. Jag måste känna att jag har kontroll.

På ett ingående sätt beskriver Elisabet hur hon har fått sitt livsutrymme begränsat av det brott Niklas Lindgren utsatte henne för.
– Jag trivs bäst om jag bara får vara utan krav och måsten.
Det är svårt att bara sitta och samtala, med till exempel arbetskollegor, om vardagliga saker. Elisabet tror att hon upplevs som lite tråkig och avvaktande.
– Dessutom kommer ju prat om Hagamannen upp då och då i olika sammanhang och det är riktigt jobbigt.

När frisläppandet nu närmar sig så ökar medias rapportering om Hagamannen och de brott han dömdes för. Det påverkar givetvis Elisabet.
– Jag kan inte låta bli att läsa om det heller, säger hon.
Nu är det också extra kämpigt att klara av arbetet.
– Jag har ett krävande heltidsarbete där man ska ha många bollar i luften samtidigt och det klarar jag inte riktigt av för närvarande.

 

Den kapacitet hon hade innan överfallet har hon inte heller kvar.
– Det tar tid att samla ihop alla delar och laga en trasig människa. Det tar mycket mer tid än man anar.
Elisabet är dock stolt över att hon har klarat det så bra även om hennes liv har genomgått en storförändring efter överfallet.

De flesta nära arbetskamrater, som också arbetade med Elisabet vid tiden för överfallet, känner till vad hon gått igenom trots att hon inte berättat ingående om vad som hände.
– Det är ju inget som jag egentligen vill prata om heller.

Nya kollegor vet däremot ingenting och Elisabet berättar om en händelse som inträffade nyligen då hon fått en ny chef som inte visste vad Elisabet gått igenom.
– Jag pratade med henne häromdagen. Hon blev nog lite chockad men jag måste ju förklara så att hon förstår.

Det är främst de närmaste vännerna som Elisabet kan tala med men hon tror att de flesta inte vet vad de ska säga eller hur de ska agera, vilket hon har full förståelse för.

Även Elisabets sambo har givetvis påverkats av det hon varit med om.
– Det blir ju även svårt för honom att se att jag inte mår bra. Jag vet inte vad han skulle göra om han fick syn på Niklas Lindgren ute.

Någon kontakt med de andra kvinnorna som Niklas Lindgren utsatte för övergrepp har Elisabet inte haft. Hon hade ett annat juridiskt biträde än de övriga och menar att egentligen hade kvinnorna ingenting gemensamt förutom Lindgrens brott mot dem.

Umeå är en liten stad. Även om de kvinnor som Niklas Lindgren förgrep sig på i offentliga sammanhang varit anonyma så tror Elisabet att det är många som känner till vad hon utsattes för eftersom hon då hade en stor umgängeskrets.
– Men så är det inte längre. Jag undviker allt uteliv efter överfallet. Jag vet att folk pratar och att många vet att det var jag som blev överfallen vid Tegsbron, men jag kan inte göra något åt det och det är ju sant.
Ibland kan Elisabet också känna sig stressad då hon träffar personer hon inte känner.

På frågan om hon kommer att kunna förlåta det Niklas Lindgren gjorde mot henne svarar Elisabet tydligt:

Nej, nej. Jag kommer absolut inte att kunna förlåta honom. Den skada han har förorsakat mig och mitt liv är inte förlåtligt. Elisabet

 

Under rättegången bad Niklas Lindgren brottsoffren om ursäkt. Det gjorde han med en entonig röst som inte verkade ha någon slags inlevelse.

– Han visade ingen ånger alls vid rättegången, säger Elisabet. Det var bara tomma ord som han hade lärt sig att säga. Det var ingen mening eller känsla bakom det han sa. Det hade varit bättre om han hade varit tyst.

Inte ens när han under rättegången fick se alla bilder på de skador som Elisabet fått visade Niklas Lindgren någon ånger för det han gjort, berättar hon.

– Han var minst sagt likgiltig.

Elisabet känner en stark ilska och bitterhet mot Niklas Lindgren. Hon beskriver honom som en psykiskt mycket sjuk individ som behöver vård livet ut.

– Han borde verkligen inte släppas fri. Jag är inte utbildad psykiatriker men jag kan ändå påstå detta. Det handlar inte bara om våldtäkt. Det är så mycket mer.

Hon tror att Niklas Lindgren vill känna makt över kvinnor och det är därför som hon tror att han kommer att begå fler övergrepp när han nu släpps fri.

– Han kommer att göra om det, jag lovar.

Advokat Lena Isaksson förde kvinnornas talan.

Den begränsning som Niklas Lindgren fått inför frisläppandet, att han inte får vistas i Umeå eller kranskommunerna under ett års tid, ifrågasätter Elisabet.

– Vem har koll på det? Vem är nästa kvinna som ska drabbas oavsett om det är här eller någon annanstans. Det spelar ju ingen roll.

Och vad händer efter ett år då, undrar Elisabet.

Hon är tydlig i sina åsikter om serievåldtäktsmannen. Han borde tvångsvårdas livet ut. I vart fall borde han få avtjäna alla de 14 år som han dömdes till, inte bara två tredjedelar av fängelsestraffet, menar hon. För Elisabet spelas det som hon kallar för skräckfilmen, från händelserna den där decembernatten, upp i hennes inre. Hon får ångest och tänker:

– Tänk om jag plötsligt ser honom på gatan, vad gör jag då?

Elisabet återkommer ofta till att fängelsestraffet inte är tillräckligt och det faktum att det nu inför frisläppandet konstaterats att Niklas Lindgren riskerar att återfalla i brottslighet. Att han fortfarande är farlig för andra.Hon är medveten om att hon blir arg och bitter ibland, trots att hon egentligen inte är sådan som person.

I hovrätten dömdes Niklas Lindgren att betala brottsoffren tillsammans nära en miljon kronor. Innan han erkände brotten skrev Lindgren dock över flera av sina tillgångar på anhöriga så några omfattande utmätningar har inte kunnat göras.
– Jag har fått ersättning från mitt försäkringsbolag, berättar Elisabet. Som tur var hade jag försäkringar. Sedan fick jag någon mindre summa som de utmätte från honom, skatteåterbäring som han hade innestående. I övrigt hade han hunnit skydda tillgångarna.

Att få ut ersättning från försäkringsbolaget har inte heller varit enkelt och Elisabet har fått anlita en advokat som fick driva hennes frågor.
Trots allt är Elisabet ändå tacksam över att hon överlevde Hagamannens överfall.
– Jag kunde precis lika gärna ha varit död. Det var tur att jag var ganska vältränad på den tiden och att jag inte var så ung. Livserfarenheten gör att man kanske klarar av motgångar och trauman på ett annat sätt än en ung tjej. Men oavsett ålder så har man ärr i själen som inte försvinner, hur gärna man än vill.

 

Polisens jakt Kapitel 3

 

Polisens förundersökningsledare Göran Markström sa under det fem år långa uppehåll som Niklas Lindgren hade att den gärningsman som polisen jagade antingen ”var död, satt inne eller hade slutat våldta”. Ingen av det stämde men några månader efter det sista överfallet vid Tegsbron natten mellan den 9 och 10 december 2005 var jakten över. En jakt med många tusentals timmars utredningsarbete som bland annat resulterat i tio flyttkartonger med förundersökningsmaterial. Totalt fanns 22000 dokument med i utredningen och 14000 personer omnämndes i den. Av dessa var det omkring 3000 som polisen betraktade som extra intressanta.

Nästan ett år efter att Hagamannen, som visade sig vara plåtslagaren Niklas Lindgren från Nyland, gripits fick VK tillgång till förundersökningsmaterialet. Under några dagar försökte några reportrar skumma igenom det och få en bild av hur polisens arbete gått till. Ett arbete som tidvis har kritiserats.

I materialet fanns bland annat listor med sexualförbrytare i Umeåtrakten. Listorna, som innehöll hundratals namn, var beklämmande men gav samtidigt en insikt i hur omfattande polisens utredning varit.
Totalt DNA-testades nära 800 män innan polisen fick en träff som överensstämde med de spår som Hagamannen lämnat efter sig.

Hagamannen kan ha begått fler brott mot kvinnor, säger Göran Markström, idag.

 

 

 

 

 

 

 

FÖRSTA ÖVERFALLET: VID REGEMENTSGATAN

Men vi börjar från början – den där majkvällen 1999 som är det första överfallet som Niklas Lindgren erkänt även om ett överfall i augusti 1998 på en 14-årig flicka i Hagaparken också tillskrevs honom. Det hade dock preskriberats när han greps och var inget brott som han erkände.

De två poliser som förhörde den då 26-åriga kvinnan som natten mot den 9 maj 1999 blivit överfallen och våldtagen vid Regementsgatan hade antagligen svårt att föreställa sig att deras förhör skulle bli den första insatsen i en nästan sju år lång polisjakt efter en man som satte skräck i Umeås kvinnor. Att det var ett av de första dokument som upprättades i en utredning som skulle bli Sveriges näst mest omfångsrika efter utredningen kring Palmemordet. Förutom att kvinnan blivit våldtagen hade hon även utsatts för annat våld. Hon hade sårskador och hår hade ryckts bort från hennes huvud.

Det som gjorde Niklas Lindgrens övergrepp extra allvarliga var det våld han använde. Ett våld som eskalerade så att han till och med, i två fall, inte bara dömdes för grov våldtäkt utan även för mordförsök. Kvinnan hade varit på Blå kök och bar och gick vid 01-tiden hemåt tillsammans med en väninna. De köpte varsin strips på Mias grill och fortsatte under den dåvarande järnvägstunneln till Majorsgatan. Efter tunneln skildes de åt och kvinnan gick hem. När hon svängde in på Regementsgatan hörde hon att någon var efter henne och snart överfölls hon. När hon kom hem kontaktade hon en väninna som larmade polisen.

Kvinnan var chockad men kunde lämna ett signalement på en kort man i 25–30-årsåldern. Brottsplatsen spärrades av och gärningsmannens flyktväg spårades med hjälp av föremål som fanns i kvinnans handväska och som våldtäktsmannen tagit från sitt offer och sedan kastat efter vägen.

När polisen förhörde kvinnan ringde det också två gånger på hennes bostadstelefon. ”På nummerpresentatören kunde man se att den som ringt använt målsägarens mobiltelefon vilken hon förvarat i väskan” står det i det i den första brottsanmälan som polisen upprättade.

Kvinnan beskriver också våldtäktsmannens klädsel och är tydlig om att han haft ett par speciella cowboyboots. Ett par likadana boots påträffas senare hemma hos Niklas Lindgren när han grips.
På brottsplatsen hittar polisen också DNA-spår i form sperma. Någon klarhet om vem gärningsmannen är får dock inte polisen och det ska dröja sex månader innan nästa överfall.

ANDRA ÖVERFALLET: BÄLTE LÄGGS RUNT HALSEN

Det är den 5 november 1999. En kvinna hade varit tillsammans med sin väninna på restaurang Äpplet och sedan gått vidare till Lottas pub. När de lämnar puben börjar de promenera mot Haga. Ena kvinnan hämtar en del kläder i väninnans lägenhet och fortsätter sedan hemåt. I höjd med Brånvägen känner hon hur någon lägger ett bälte runt hennes hals och en man säger ”du får inte skrika”. Kvinnan blir slagen i ansiktet och dras in på en gård på Brånvägen där hon våldtas. Hon är också medvetslös under en tid.

Lindgren följer med hem till kvinnan. Hon lyckas då smita i väg så att han blir lämnad i trappuppgången. Efter att en granne kört iväg Niklas Lindgren lämnar han fastigheten. I polisförhören har Niklas Lindgrens minnesbilder från händelsen varit svaga.

 

Kvinnan kunde lämna ett tydligt signalement på mannen. Det var också hon som medverkade när fantombilden på Hagamannen togs fram, den bild som senare ledde till att Niklas Lindgren greps.

 

Även vid detta tillfälle tog Niklas Lindgren föremål från kvinnan. Det handlade bland annat om en nyckelknippa som han när han greps sa att han kastat i en damm vid Hyggesvägen. Nycklarna hittades aldrig trots att dammen tömdes och undersöktes.

TREDJE ÖVERFALLET: SAMMA NATT

Samma natt försökte Niklas Lindgren våldta en kvinna på Norra Ersmarksgatan. Han knuffade omkull henne och slog kvinnan i ansiktet. Kvinna lyckades dock sparka sig lös och springa från platsen.

Niklas Lindgren var också misstänkt för ett rån på Haga samma natt men det nekade han till. Det brottet åtalades han aldrig för men det var i det här skedet som polisen insåg att de hade att göra med en serievåldtäktsman.

FJÄRDE ÖVERFALLET: FÖRSÖK TILL MORD

Ett av de två våldsammaste överfallen, som rubricerades både som grov våldtäkt och försök till mord, inträffade den 19 mars 2000. Niklas Lindgren hade varit ute med jobbarkompisarna och festat. Han var kraftigt berusad och började gå österut efter E 12. Där angrep han en kvinna vid en trappuppgång. När hon började skrika lämnade han henne och gick vidare. Han kom att hamna på universitetsområdet. Varför vet han inte. Det kan ha att göra med att Niklas Lindgrens sambo befann sig på sjukhuset tillsammans med parets nyfödde son.

Där mötte han en kvinna som han slet tag i. Lindgren knuffade omkull kvinnan, slog henne och släpade henne till en container vid växthuset. När kvinnan försökte skrika på hjälp höll Lindgren för hennes mun. Kvinnan våldtogs och Niklas Lindgren tog stryptag på henne. Efter övergreppet lämnades den medvetslösa kvinnan ute i kylan. Det var – 8 grader. Av en slump hittades kvinnan av en väktare och fördes till sjukhuset där hon fick vårdas under lång tid.

En anledning till att detta brott inte bara bedömdes som grov våldtäkt utan även mordförsök var att kvinnan riskerade att dö då hon lämnats medvetslös i kylan. Våldet mot kvinnan var också grovt.

Innan Niklas Lindgren gick från platsen tog han kvinnans skor och gick en sträcka i dem. I förhör har han sagt att det kan ha varit för att förvilla polisen. Skorna kastade han sedan i en container på Berghem.

 

Innan Niklas Lindgren gick från platsen tog han kvinnans skor och gick en sträcka i dem. I förhör har han sagt att det kan ha varit för att förvilla polisen. Skorna kastade han sedan i en container på Berghem.

Lindgren fortsatte ned till Haga och har berättat att han på Gärdesvägen mötte en civil polisbil.

Efter att ha tillbringat natten i sin brors lägenhet på Haga åkte Niklas Lindgren tillbaka till sjukhuset för att hälsa på sin sambo och nyfödde son. Sedan körde han hem till sina föräldrar. I förhör har han berättat att han såg polisbilar på Haga som han trodde sökte efter honom.

Gärningsmannaprofilen missade målet. Klicka här för att läsa mer.

FEMTE ÖVERFALLET: ERSBODAFALLET 

Den 1 december 2000 är det återigen fest för personalen på Motorcentralen där Niklas Lindgren arbetar. Det här är också första tillfället när Lindgrens namn dyker upp i en polisutredning. Men den våldtäkt som Niklas Lindgren utsätter en ung kvinna för på Ersboda kopplas inte ihop med de övergrepp som tidigare tillskrivits Hagamannen. Polisen kastade även bort spårmaterial från den här utredningen.
– Det hade inte påverkat utan spåret kom från offret, säger Göran Markström om detta.
Han menar att polisen har lärt sig mycket av detta och att rutinerna har ändrats men påtalar att Ersbodafallet inte var ett typiskt ett Hagamansöverfall. Av den anledningen togs det inte in i utredningen. Man var tvungen att begränsa utredningen. Nu i efterhand kan man tycka att det borde ha ingått i utredningen.

Det visar sig dock att Niklas Lindgren den här kvällen var på en firmafest på dåvarande Restaurang Kompaniet på Västra Ersboda. Han gick ut, i bara skjortärmarna en stund, och möter den unga kvinnan som han våldtar vid ett grönområde. Han tar också med sig kvinnans handväska

Direkt efter att Niklas Lindgren greps i mars 2006 och hans bild publiceras ibland annat kvällspressen känner kvinnan igen våldtäktsmannen och även detta övergrepp inkluderas bland de brott som Hagamannen är misstänkt för.

Detta brott är dock något som Lindgren nekar till.
– Det känns inte som om jag gjort det, säger han i ett förhör.
I tingsrätten frias Niklas Lindgren för våldtäkten men hovrätten menar att han var skyldig även till denna.
Efter den här händelsen dröjer det fem år innan Hagamannen slår till igen.

 

 

Frågetecknet: Han tog föremål från offren. Klicka här för att läsa.

SJÄTTE ÖVERFALLET: VÅLDSAMT VID TEGSBRON

Återigen är Niklas Lindgren ute och festar med sina arbetskamrater. Det är den 10 december 2005, de kör gokart och fortsätter sedan till en krog i Umeå. När Lindgren lämnar krogen går han efter dåvarande E4 söderut. Den kvinna han överfaller vid Tegsbron har också varit på fest och är på väg hem.

Det blir en våldsam och blodig kamp. Niklas Lindgren våldtar kvinnan, misshandlar henne och släpar kvinnan mot älven. Brottet betraktas som grov våldtäkt och mordförsök.

Efter våldtäkten börjar Lindgren gå mot Röbäck. Han ringer efter sin sambo som kommer och hämtar honom.
Ett viktigt verktyg för polisen var givetvis att kontrollera vilka mobilsamtal som kopplats upp i området vid tiden för överfallet. Detta gjordes givetvis men sökområdet var för begränsat. Niklas Lindgrens telefonsamtal till sambon hade kopplats upp mot en mast precis utanför sökområdet.

Polisen tror att gärningsmannen ska ha skador i ansiktet och vill ha tips om män som har detta. Bland annat sker ett större polispådrag på Teg efter att de fått in en rapport om en man med rivskador. Detta visade sig dock vara falskt.

Ganska snart bekräftar polisen att den man som de söker är samma man som låg bakom de tidigare kvinnoöverfallen, Hagamannen. Nu börjar tipsen verkligen att strömma in till polisen som bland annat får ta hjälp av Riksmordkommissionen för att hantera alla tips som kommer in.
Som mest var det mellan 30 och 35 personer som arbetade med utredningen, berättar Göran Markström.
Det var dock inte bara poliser som engagerades i utredningen. Bland annat tog polisen in beteendevetare i utredningen för att försöka förstå hur serievåldtäktsmannen fungerade. Polisen i Umeå tog också hjälp av den gärningsmannaprofileringsgrupp som finns inom polisen. De framställde en profil som skulle visa på vilken typ av personlighet de skulle söka efter.

Det var många som pekade ut både släkt och bekanta under de här månaderna. Ett av tipsen som kom in handlade bland annat om Niklas Lindgrens bror. En man som gjort lumpen med honom pekade ut brodern för att han tyckte att han var så lik den fantombild som polisen gått ut med.

Andra män som misstänktes

Det var inte första gången som en bror till Niklas Lindgren pekades ut på grund av fantombilden. Det hade även inträffat våren 2002. Han var dock bortrest vid överfallet i mars 2000. Trots det fick han lämna DNA-prov.

Då hade sannolikt Niklas Lindgren gripits betydligt tidigare.

På den tiden avbröts testen om det visade sig att provet inte överensstämde med det dna som polisen hade. Det skedde även i det här fallet. Hade Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) haft samma rutin som i dag, kört hela testet färdigt, hade det visat sig att den våldtäktsman polisen i Umeå sökte efter var en nära släkting till den de testat. Då hade sannolikt Niklas Lindgren gripits betydligt tidigare.

 

Gripandet Kapitel 4

 

Det var polisteknikern Urban Johansson som först fick beskedet att polisen äntligen fått en träff på ett av de nästan 800 dna-prover som de skickat in under sitt sökande efter Hagamannen.
– Den första tanken när Urban Johansson kom in och berättade det här då vet jag att jag sa ”har du fått det på papper”. Det ville vi ha så att det verkligen var konfirmerat att vi var rätt ute, berättar förundersökningsledaren Göran Markström.

Personalen från Riksmordskommissionen hade åkt ut för att äta lunch. Markström ringde efter dem och de åkte till Niklas Lindgrens arbete på Motorcentralen för att hämta honom. Polisen var i det här läget väldigt angelägen om att ingenting skulle gå fel. Lindgren fick inte komma undan.
– Nog sov man lite bättre de första nätterna efter att vi gripit honom, säger Markström.

Efter gripandet inleddes förhören. Niklas Lindgren begärde och fick kändisadvokaten Leif Silbersky.
Silbersky företrädde Lindgren i förhandlingarna både i tingsrätten och i hovrätten. VK har varit i kontakt med Leif Silbersky, men han avböjer att bli intervjuad om Hagamannen och om rättsprövningen.
– Vi har inte haft någon kontakt, vare sig på telefon eller via korrespondens sedan dess, säger Leif Silbersky.

Kriminologen: De kunde ha tagit Hagamannen tidigare

Att Niklas Lindgren framstod som en dubbelnatur, och att hans person genom rättegångarna fortsatte framstå som en gåta vill Silbersky inte heller tala om.
– Den uppfattningen har jag diskuterat med min klient, men det är något som stannar mellan oss, säger Leif Silbersky till VK.

Leif Silbersky säger också att han gjorde en så god professionell insats som han kunde när han försvarade Niklas Lindgren, och säger att han i övrigt inte har något mer att tillägga.

Hagamannens ex-kollega berättar

Trots att han arbetade med utredningen i sju års tid har förundersökningsledaren Göran Markström aldrig träffat eller pratat med Hagamannen Niklas Lindgren. Han ville inte att det skulle misstänkas att polisen skulle hantera utredningen subjektivt.
– Skälet är att Hagamannen var så förknippad till mig som polis. Jag ville inte att just den omständigheten skulle påverka förhörsresultatet även om det hade varit oerhört kittlande naturligtvis att få förhöra honom. Jag hade säkert ställt några frågor som kanske inte står i förundersökningen men jag litar fullt och fast på de förhörsledare som höll förhöret.

Efter att Hagamannen gripits inleddes ett nytt, intensivt arbete, i utredningen. Flera personer – arbetskamrater, anhöriga och offer skulle höras. Spår skulle säkras. Husrannsakningar genomfördes både i Niklas Lindgrens bostad, på hans arbetsplats och i hans fordon.
Kommunen kopplades in för att ge Lindgrens familj stöd. De fick också, liksom Niklas Lindgren själv, snabbt en skyddad identitet vilket är något som de fortfarande har.

Även arbetet på landets nyhetsredaktioner blev hetsigt. Tipset till VK:s redaktion kom in bara en stund efter att Hagamannen hade gripits på Haga, och klockan 14.25 publicerades nyheten på vk.se

Tipset kom på telefon till Johan Everljung, som då var sportchef på VK. Numera är han nyhetschef på SVT Nord.
– Jag kommer alltid att minnas vad jag gjorde, var jag stod, till och med vad jag hade på mig när jag fick det telefonsamtalet, säger han.
Johan Everljung hade väntat på den stunden. Han hade väntat på beskedet, inte i första hand för att det var ett journalistiskt scoop, utan också för att kunna berätta om upplösningen av ett skeende som hade påverkat och förändrat Umeå så starkt.

Johan Everljung, dåvarande nyhetschef på VK, fick tipset om att Hagamannen var gripen.

 

 

 

 

 

Det som hände under de här åren, medan Hagamannen begick överfall och våldtäkter i Umeå, hade skapat en stor osäkerhet. Kvinnor slutade gå på krogen som förut. En kille kunde inte gå bakom en tjej efter klockan 18 på kvällen. Rörelsefriheten var begränsad. Och det sista dådet, våldtäkten på Teg, satte fotboja på en hel stad, säger Johan Everljung.
Rädslan satt djupt i alla. Män blev misstänkliggjorda, nästan 800 män topsades innan Niklas Lindgren greps. Johan Everljung kände flera av de killar som topsades.

– Folk blev angivare, i all välvilja förstås. Så för alla var det en stor befrielse och lättnad när Hagamannen greps, säger Johan Everljung.
Johan Everljung larmade genast webbredaktionen, som fick ut nyheten. VK hann publicera nyheten om gripandet några minuter före Expressen, och trycket på VK:s sajt blev enormt.

Tom Juslin var en av webbredaktörerna den här dagen.
– Sajten hade 280 träffar i minuten när trycket var som störst. Trafiken var i princip fyra gånger större än en normal dag, och det ledde till att servrarna på tidningen gick ned, berättar han.
Folk ringde också varandra i stor utsträckning, detta var ju före Facebooks tid, och nyheten spreds som en löpeld över Umeå och resten av landet.

Ingvar Näslund, i dag chefredaktör på VK, var då nyhetschef. Han var den som ledde arbetet på redaktionen under dagen för gripandet. Han var inte helt oförberedd.
– Några veckor tidigare hade jag satt mig ned och funderat över hur vi skulle hantera gripandet när det kom. Jag tänkte mig att det kunde vara ett genombrott på gång, alla pratade om Hagamannen under den här tiden, säger Ingvar Näslund.

Tillsammans med kollegan Johan Everljung hade Ingvar Näslund gjort en detaljerad plan för hur tidningen skulle se ut dagen efter gripandet. Planen kom till användning snabbare än de trodde, och redaktionen följde den ganska exakt, även om den hade gjorts vid en tidpunkt när ingen ännu visste vem gärningsmannen var. På några timmar gjorde redaktionen, vid sidan av ett omfattande webbmaterial, 20 tidningssidor om gripandet av Hagamannen.

 

Reportrar som jobbade då Hagamannen greps.

 

Under den första timmen efter gripandet fick redaktionen ett tips som visade sig vara ett villospår. Tipset talade om att den gripne kom från Skellefteåtrakten.
– Vi skickade ett team mot norra länsdelarna, och under ett par timmar trodde vi att vi hade riktiga uppgifter. Sedan fick vi vetskap om att den gripne var Niklas Lindgren från Nyland, säger Ingvar Näslund.
– I flera timmar jobbade vi på största allvar med tipset. Senare var det

Torbjörn Bergmark, som då var chefredaktör fick med hjälp av sitt kontaktnät i Umeå fram Hagamannens identitet, säger Johan Everljung.

Ingvar Näslund beskriver också dagen som otroligt laddad. Alla släppte allt de hade för händer och jobbade med gripandet, extrapersonal kallades in.
– Alla var väldigt engagerade. Det var ett otroligt laddat ögonblick för redaktionen, och det var en viktig tidning som vi gjorde den dagen. Det blev också en tidning som redaktionen kunde vara stolt över, säger Ingvar Näslund.
– Planen gav ett lugn. Det fanns en struktur trots att det var oerhört hektiskt, minns Johan Everljung.

Han tycker också att tidningen som VK gav ut dagen efter gripandet var väldigt välgjord.
– VK fick mycket beröm för den. Det var kanske den viktigaste nyheten, den viktigaste utgåvan som VK gjorde den dagen, och det var viktigt att den blev bra, säger Johan Everljung.

 

Torbjörn Bergmark var chefredaktör på VK och som ansvarig utgivare fattade han beslutet att inte publicera Niklas Lindgrens namn i samband med gripandet.
– Det var ett lätt beslut att fatta, om man kan använda det uttrycket. Niklas Lindgren hade en familjesituation med barn. Hans barn fanns i sammanhang med andra barn, och med tanke på det fattade jag beslutet att inte publicera hans namn, säger Torbjörn Bergmark.

Många andra medier valde att direkt publicera Niklas Lindgrens namn.
– Mot bakgrund av det fick vi också en del kritik för att vi inte publicerade namnet. Det var i samband med erkännandet några veckor senare som VK publicerade Niklas Lindgrens namn, säger Torbjörn Bergmark.

Faktum är att den bild som VK tecknade av Niklas Lindgren, redan denna första dag, stämde väl överens med det som sedan kom fram i polisutredningen och rättsprövningarna. Han är en dubbelnatur. Han är familjefar, duktig på sitt jobb, en trevlig och hjälpsam granne och bybo. Samtidigt den andra sidan: den brutala, grovt våldsamma, sexualbrottslingen som trålade efter sina offer när han hade druckit alkohol.
– Vi fick bra kunskap om vem Niklas Lindgren var. Men något svar på varför han begick de här brotten har vi egentligen aldrig fått, säger Johan Everljung.

Johan Everljung säger att han fortfarande är stolt över att ha varit en del av det arbetet den dagen, och vidare under den uppföljande bevakningen av den rättsliga prövningen av Niklas Lindgrens brott.
– Det var välgjort och välgrundat. Bevakningen blev en del i processen, som var viktig för Umeåborna för att ta in och gå vidare efter alla år som vi levt med Hagamannen i medvetandet, säger Johan Everljung.

I tre veckors tid nekade Niklas Lindgren till brotten. Den 22 april 2006 , klockan 08.56, inleddes ett förhör som försvarare Leif Silbersky önskat skulle hållas. Lindgren inledde det med orden:
– Ja, jag hade tänkt erkänna sex händelser som jag har gjort mig skyldig till.
En timme senare var förhöret avslutat.

 

 

 

 

Snart fri Kapitel 5

Bostadspaviljongerna skymtar bakom de stora industribyggnaderna på anstalten Skogome utanför Göteborg och en lastbilschaufför har precis kommit för att lasta av matvaror till de drygt 130 fångarna. En av dem är Niklas Lindgren, mer känd som Hagamannen.

Han tillbringar större delen av sin tid i det sex kvadratmeter stora rummet, där han har ett väggfast skrivbord, säng och tv. Ibland ringer han samtal och binder flugor om kvällarna, och på dagarna arbetar han eller genomgår särskilda behandlingsprogram.

Vi står utanför taggtrådsstängslet och tittar in mot anstalten, som är den största för sexualbrottsdömda män i Sverige, men närmare än så här kommer vi inte Hagamannen Niklas Lindgren, trots åtskilliga brev med förfrågningar om en intervju till samtliga tre anstalter där han har avtjänat sitt 14 år långa fängelsestraff.

Så dömdes han i domstolen

 

Många av fångarna här på Skogome arbetar på tvätteriet, men när Niklas Lindgren kom hit för två år sedan fick han arbeta med enklare monteringsarbeten och förpackningsuppdrag som säljs på den öppna marknaden, men snart är det slut med både arbete, behandlingsprogram och flugbindning på anstalten för honom.

Det spelar ingen roll att han löper hög risk att återfalla i brott och att hans gärningar inneburit ett stort lidande för många människor. Lagen är glasklar: efter två tredjedelar av fängelsestraffet ska han bli villkorligt frigiven, oavsett riskbedömning. Det enda som kan hindra detta är allvarlig misskötsamhet på anstalten, men någon sådan har han inte gjort sig skyldig till.

Därför kommer Niklas Lindgren att kunna gå ut genom anstaltens grindar den 28 juli som en fri man.
Frågan är vad han friges till – egentligen? Ett samhälle fyllt av förakt som vägrar acceptera det faktum att han släpps ut? Eller till ett tryggt stöd av myndigheter och ett socialt nätverk, som tar honom tillbaka till en meningsfull tillvaro med arbete, fritid och gemenskap?

För att få svar på de frågorna träffade vi Hanna Harnesk, legitimerad psykolog på anstalten Skogome och vid utvecklingsenheten på Kriminalvårdens huvudkontor.

Enlarge

hanna-harnesk_SB_MG_1023
Skammen är särskilt påtaglig för sexbrottsdömda,, säger Hanna Harnesk, legitimerad psykolog på anstalten Skogome.

 

 

– I mina samtal med klienter brukar jag förmedla att den egna förmågan att orka möta skam och andras eventuella fördömanden, och arbeta för en positiv livssituation, är väsentligt för att livet ska bli bra. Det är viktigt att de här personerna får stöd, men Kriminalvården behöver arbeta för att bidra till att mentalt rusta klienterna för ett bra liv utan brottslighet efter frigivning, säger Hanna Harnesk, som är noga med att hon endast uttalar sig generellt och alltså inte om enskilda personer.

Hon menar att skammen är särskilt påtaglig för sexbrottsdömda, vilket gör att det kan vara svårt att erkänna för sig själv, men också för omgivningen, vad de faktiskt har gjort.
– Det kan vara paradoxalt att möjligheten till hjälp kan begränsas av rädslan för att avslöja sig. Risken är att de personer som inte vågar berätta om sin situation kan bli isolerade, inte lyckas etablera relationer eller inte kommer in på arbetsmarknaden. Det är därför det är så viktigt att vi lägger upp strategier om att när de känner på ett visst sätt, då kan de agera så här eller så här. Alltså att de får bra verktyg för att kunna hantera olika situationer, utifrån deras personliga problemområden.

Hon säger att påfallande många ändå har ett behov av att dela den ensamhet som sammanhänger med att vara dömd för ett sexualbrott, bland annat eftersom det är förknippat med en särskild känslomässig ensamhet.
– Fler än man kanske kan tro vill ha hjälp, och det ställer krav på att vi har förmåga att motivera personer som inte riktigt har hittat den här lusten, energin och kraften att jobba med sig själva, säger Hanna Harnesk.

 

VK:s Sven Björkland besökte Skogome, anstalten där Hagamannen Niklas Lindgren avtjänat den senare delen av sitt straff.

 

 

 

 

 

Niklas Lindgren har genomgått fyra behandlingsprogram under sin fängelsetid. Enligt uppgifter till VK har han dessutom, på eget initiativ, haft individuella psykologsamtal och prioriterat dem med både närvaro och engagemang.
Dokument från Kriminalvården vittnar också om att han har ”arbetat väl med sina riskfaktorer” i de olika behandlingsprogrammen och tagit till sig av de verktyg som har erbjudits.

Läs om Hagamannens behandlingar på anstalten

 

Men trots ansträngningarna anses han fortfarande ha en hög risk för att återfalla i sexualbrott, enligt Kriminalvårdens senaste bedömning från början av juni i år.

På anstalten Skogome brukar fångar få avtjäna sista delen av straffet på en särskild avdelning, ett så kallat halvvägshus, som är relativt öppet och av den lägsta säkerhetsklassen. Men inte ens där får Niklas Lindgren vara. Faktum är att han inte beviljas några som helst särskilda utslussningsåtgärder.
”Det finns en påtaglig och beaktansvärd risk för att NN begår brott eller gör sig skyldig till misskötsamhet om han beviljas permission på egen hand eller särskilda utslussningsåtgärder”, enligt det senaste beslutet.
Att han numera anses ha en hög risk för återfall i sexualbrott innebär att Kriminalvården har svängt kraftigt i sina bedömningar, från hög till medellåg risk, och sedan till hög risk igen.

Läs om hur kriminalvården bedömer risken för återfall

– Paradoxalt nog, kan man tycka, så är det inte helt ovanligt att de här personerna uppfattas som farliga i slutet av fängelsetiden. Det beror förstås på att personalen känner honom bättre nu, säger Ulf Åsgård, psykiater och expert på gärningsmannaprofiler.
– Men självklart känns det väldigt konstigt att han ska släppas ut om han bedöms ha en hög risk för återfall, fortsätter han.

Att Niklas Lindgren inte har testats i frihet försvårar visserligen bedömningen, enligt ett av de senaste besluten. Bland annat eftersom han inte har haft möjlighet att dricka alkohol under fängelsetiden, vilket sammantaget gör att återfallsrisken bedöms som hög.
Dessutom anses risken öka om Niklas Lindgren upplever stark psykisk press, känner sig kränkt eller att de två sakerna sker samtidigt. Än värre riskerar det att bli om han hamnar i en stressig situation i kombination med bristande nätverk och konsumtion av alkohol.
Därför har Kriminalvården bedömt att det är särskilt viktigt att han får stöd omkring sig i form av ett aktivt stöttande nätverk, vilket möjligen försvåras genom ett uppmärksammat beslut från Övervakningsnämnden.

Nyheten med rubriken ”Hagamannen portas från Umeå” spred sig snabbt på nyhetssajter och över sociala medier.
Bakgrunden till beslutet är att Frivården, en del av Kriminalvården, hade föreslagit att det är nödvändigt att begränsa Niklas Lindgren geografiskt, bland annat med hänsyn till brottens art och brottsoffren, men också för att lättare kunna vidta åtgärder för att han inte ska återfalla i brott.

Ytterligare ett skäl är att det kan finnas en hotbild mot honom i Umeå där han utförde sina överfallsvåldtäkter och ”torde vara känd till namn och utseende”, enligt det ovanliga beslutet. Niklas Lindgren vägrade att acceptera detta.
– På grund av medias stora exponering av namn och bild torde detta kändisskap ändå finnas över hela riket, konstaterar han i överklagandet av beslutet som ännu inte är slutligt avgjort.

Han anser också, precis som Kriminalvården anfört i sina bedömningar, att det finns ett flertal studier som visar på hur viktigt ett socialt och tryggt kontaktnät kan underlätta återanpassningen och minska eventuella risker,
– Det finns inte någon forskning eller utredning som styrker att begränsningen av att geografiskt område skulle hjälpa återanpassningen, säger han.

Problemet är att det finns ett stort agg mot honom lokalt, vilket bland annat konstateras i Övervakningsnämndens beslut.
– Han tycks inte begripa hur fruktansvärt hatad han är. Det finns säkert folk som beredda att ta ett kortare straff för att ge honom ett kok stryk, säger psykiatern Ulf Åsgård.

Enlarge

Ulf-sgrd_Foto-Ulf-Palm-TT
Ulf Åsgård. FOTO: ULF PALM/TT

 

 

 

Därför tror han att det kommer att bli svårt för Niklas Lindgren att komma tillbaka i Umeå.
– Å andra sidan är han lättigenkänd efter medias rapportering överallt och han har en lucka i sitt CV på nio år som han måste redogöra för, oavsett var han hamnar. Nummer ett är förstås att byta namn, sedan kan han ha tur att hamna i ett samhälle där han trots allt flyter in och kan få ett arbete, säger han.

Umeåbon Kristina Edström, i dag ordförande i Kriminellas revansch i samhället i Umeå, lyckades ta sig ur en lång period fylld av droger och kriminalitet, efter att aktivt ha sökt hjälp hos myndigheter och organisationer. Hon menar att det är upp till Niklas Lindgren på vilket sätt han vill återgå till samhället, oavsett plats.
– Han måste själv kämpa för det här. Samtidigt är det så att alla känner igen honom. De vet vad han har gjort och tittar snett. Då är det svårt att hålla huvudet högt och det är lätt att ge upp om det blir motgångar.

Enlarge

Tage_Alalehto_1eb42354k14dd814b35ckm8000
Tage Alalehto, kriminolog. Foto: Catarina Saha

 

 

Samtidigt tror Tage Alalehto, kriminolog vid Umeå universitet, att det inte kan uteslutas att han ändå kan leva ett fungerande liv i Umeå efter frigivningen.
– Om han har skött kontakterna med sitt nätverk, med familjen och kanske med en och annan vän, det är avgörande. Han kan byta namn, ändra utseende lite och leva stillsamt, ett väldigt kringskuret liv, då kan det gå bra, säger han.

Stigmatiseringen är stark för en sexualförbrytare, något som Niklas Lindgren och hans anhöriga säkert redan är väl medvetna om.
– Han är stämplad för tid och evighet. Och vi bidrar alla till den effekten, det ska vi vara medvetna om, säger Tage Alalehto.

Enligt kriminalvårdspersonal uppfattas Niklas Lindgren som mycket strukturerad och uppfattas ha behov av ordning och förutsägbarhet inför frigivningen. Dessutom har han tagit ett ”stort ansvar för att arbeta fram lösningar för framtiden”. Han har bland annat visat intresse för, och tagit kontakt med, yrkesutbildningar på skolor i Norrbottens och Stockholms län under det senaste året.

Sannolikt kommer han också att ta körkortet på nytt, efter att ha fått det återkallat redan 2007. Länsstyrelsen ansåg nämligen att de brutala överfallen vittnar om ”brist på hänsyn, omdöme och ansvar” och att Niklas Lindgren därför inte anses vara lämplig som förare.
Att han vill ta körkortet har också angetts som ett av skälen till att han har krävt permissioner på egen hand den senaste tiden, men det har han nekats på grund av den höga återfallsrisken.
Lisa Tegby, kyrkoherde i Umeå, tror att fallet med Hagamannen Niklas Lindgren rör upp känslorna på nytt bland Umeåbor när han nu blir villkorligt frigiven. Hennes döttrar var tonåringar under Hagamannens framfart och hon har under åren skrivit krönikor om att vår mänsklighet minskar när hot och rädsla får styra.
– Nu påminns vi förstås om den där otäcka känslan som låg över stan, inte minst hos kvinnor och säkert hos föräldrar också. Samtidigt måste vi tänka att han har fått sitt straff och förhoppningsvis också behandling och hjälp till insikt.

Hon berättar om andra fruktansvärda saker som inträffat under Hagamannens fängelsetid, såsom flera terrorattentat i Norden och att det, tillsammans med andra händelser, ständigt påminner oss om att vi lever i ett samhälle där det finns hot och våld – och att vi inte kan kontrollera allt och alla.
– Det unika med Hagamannen är att han gjort saker som är förkastliga och förfärliga, men också är symbolen för våldet som kan finnas väldigt nära oss och som helt oväntat kan dyka upp och visa sig, förklarar Lisa Tegby.

Enlarge

Lisa-Tegby_foto-torbjrn-jakobsson
Lisa Tegby. FOTO: TORBJÖRN JAKOBSSON

 

 

– När det uppdagades att det var en till synes stadgad och ordentlig familjefar som gjorde det här, då insåg vi att ”oj, det är en av oss”. Inte en skurk på samhällets skuggsida, utan en väletablerad person som gick till jobbet och hade familj. Det var på något sätt ondskans oväntade närvaro, som att våldet kan visa sig var som helst.

Nu har Hagamannen Niklas Lindgren avtjänat sitt fängelsestraff efter mer än nio år på häkte och anstalter. Om det råder inga tvivel, men samhällets syn på försoning och förlåtelse är betydligt mer komplicerat än det strikt juridiska perspektivet.
– Det finns förlåtelse för allt på ett existentiellt plan, men varje människa som är berörd av detta måste själva avgöra om de kan, och vill, förlåta. Det viktiga är att vi ser att det här har hänt och att vi måste ta in erfarenheterna av rädslan och oron, men också att hitta vägar vidare i livet. Ingen mår bra av att fortsätta sitt liv i blint hat. Hur mycket man kan förlåta är ingenting man kan beordra fram, men jag hoppas på sikt att Hagamannen själv tar in och försonar sig med det han har gjort och fortsätter att skaffa sig hjälp för en ändring, säger Lisa Tegby.

Det finns förlåtelse för allt på ett existentiellt plan, men varje människa som är berörd av detta måste själva avgöra om de kan, och vill, förlåta. Lisa Tegby

 

Torbjörn Bergmark, tidigare chefredaktör på VK, minns dagen för gripandet som en dramatisk och intensiv dag på redaktionen.
– Om han är förlåten är en svår fråga, den borde egentligen ställas till hans offer, men jag lärde mig redan som ung polisreporter i Stockholm, när jag bevakade grova brott, att brottslingar är människor precis som du och jag. En människa måste få en chans att anpassa sig efter att ha sonat sina brott, säger Torbjörn Bergmark.

Johan Everljung, vid tillfället sportchef på redaktionen, var den som tog emot tipset att Hagamannen hade gripits.
– Han har i lagens mening självklart sonat sina brott nu. Så är det. Förlåtelse handlar om något annat. Med tanke på det som drabbade hans offer och hur så många ändrade sina levnadsmönster på grund av det och fick sin frihet beskuren, så nej, den här staden har inte glömt eller för den delen förlåtit.

 

Är Hagamannen förlåten? Vi ställde frågan till alla intervjuade i det här dokumentet. Se inslaget här.

 

 

 

 

 

 

 


Vad tyckte du om långläsningen?

Vi vill gärna ha dina synpunkter på det här nya digitala läsformatet. Kontakta oss här!

Namn:

E-post:

Meddelande: